Semesterslut

Ligger i sängen och kontemplerar det faktum att semestern obevekligen börjar dra sig mot sitt slut. Det känns faktiskt rätt okej.
Jag har haft en helt sagolik ledighet, och inte bara för att vädret varit underbart den mesta tiden. Utan förstås för att allting har känts SÅ mycket lättare med nu 37 kilo mindre att släpa runt på.

Resan till Italien var ju fantastisk (förutom min oro för förmaksflimret som i viss mån kastade en orosskugga över mig). Att vakna varje dag med en frihetskänsla i kroppen, att kunna gå i linne och shorts som... ja, som en vanlig människa, i brist på bättre liknelse. Att kunna ligga vid poolen och sola, och att kunna resa sig från solstolen och strosa bort till bassängen UTAN att plågas av skam över sin egen kropp och UTAN att behöva göra skinnet hårt som stål för att inte känna de vassa blickarna från människor omkring en. Blickarna som ömsom var föraktfulla, ömsom medömkande, men alltid där.

Att kunna sätta på sig en liten sommarklänning och låta solen smeka bara vader... Precis som en vanlig människa.

Att spontant kunna ta en tur till Ven, och där bara promenera omkring och låta benen styra vart färden går UTAN att noggrannt ta reda på exakt hur långt det är mellan platserna och göra upp planer på hur jag ska få tag på transportmedel (var går bussen? Finns det taxi?) när krafterna tryter, vilket de ofelbart gjorde ganska snabbt.

Att kunna glädja sonen med en tur till Tosselilla UTAN att ha ont i magen av oro över hur jobbigt det kan tänkas bli (hur stort är området, kommer jag att orka ta mig runt? Kommer jag att kunna klämma ner mig i någon karusell? Kommer jag att hetsäta karameller eller godis och sedan må dåligt över mig själv?).

Jag tror det är svårt att förstå hur omvälvande detta är, om man inte själv har upplevt kroppen som ett fängelse.

Skillnad

Jädrar i min lilla låda vad 34 kilo kan göra skillnad!
Idag har jag ägnat större delen av dagen åt seriöst trädgårdsarbete, och vi snackar inte om något litet duttande i rabatter utan rejäl röjning medelst röjsåg.
Jag pluggade hörsnäckorna i öronen och lyssnade på Theodor Kallifatides Sommarprogram (alldeles underbart, ni kan höra det här) medan jag jobbade, och det gick som en dans. Jag röjde, samlade upp, slängde på komposten, röjde igen, grävde lite, slet upp lite rötter med händerna, samlade upp och tömde på komposten.... Utan att bli trött!

Förr om åren var det en av mina största besvikelser: att jag helt enkelt inte orkade. Jag vet inte hur många gånger jag påbörjade olika storstilade projekt i trädgården, bara för att tvingas ge upp efter ett tag för att jag helt enkelt inte orkade slutföra. Fick be maken snällt av avsluta det hela, och själv fick jag släpa mig in och slänga mig i en fåtölj eller på sängen en stund för att ta igen mig.

Det kändes alltid så bedrövligt och sorgligt, och idag var det därför en sådan triumf att faktiskt kunna slakta all kirskålen själv med röjsågen och dessutom kunna bära iväg så att det nu ser snyggt och prydligt ut i trädgården!

Här tar jag igen mig lite efter förrättat värv!

Livet på landet

Min tredje semestervecka har hittills varit riktigt fin. Vi har bara njutit och slappat på landet och vädret har varit härligt varmt och skönt.

Igår kom sonens gamla dagiskompis på besök tillsammans med sin familj, och vi for till vårt eget badställe Dagstorpssjön. Dit har vi åkt och badat de senaste tio åren, maken och jag, och vi tröttnar aldrig på den oförstörda idyllen: en naturstrand i ett naturskyddsområde.

Det är alltid lika roligt att ta dit besökande gäster också, eftersom de flesta blir lika tagna av platsen som vi.

Mathållningen blir enklast möjliga: igår åt vi varm korv med bröd till lunch, gurk- och morotsstavar till som grönsaksalibi. Middagen bestod av köttfärslimpa och pasta till sonens förtjusning.

På lördag åker maken en tur till stan för att hämta en del grejer, då tänkte jag be honom att ta med vågen också, mest för att kunna hålla lite koll...

Lata dagar

Semestern rullar vidare i ett makligt tempo. Italienveckan var underbar: vädret var fint mesta tiden, ressällskapet det allra bästa, semesterorten var perfekt för vuxna och barn, poolområdet superfräscht och fint... Jag lyckades hålla vikten på hektot trots att det slank ner både pizza, pasta, vin och öl (de två sistnämnda dock i väldigt blygsamma mängder, jag verkar ha tappat intresset för alkohol).

Det allra bästa med semestern var ändå att det kryllade av barn som vår son kunde leka med, vilket gjorde livet för de vuxna väldigt avslappnat och skönt!

Nu är vi hemma och mellanlandar en vecka i stan, innan vi åker till stugan för att vara där resten av juli. Vikten verkar tyvärr ha parkerat sig på -34 kg, jag har stått stilla här i ungefär en månad och även om det känns trist så har jag bestämt mig för att inte panika över det. Det finns säkert saker jag kan göra för att styra upp det hela, men det är rätt skönt att inte tänka på det... I sinom tid  (efter semestern) ska jag komma in i bättre rutiner, och börja motionera har jag bestämt mig för!