måndag 31 december 2012
Nyårshälsning
Gott nytt år önskar jag er alla! Må 2013 bringa allt härligt och gott till er, må ni vara omgivna av kärlek och må de problem som trots allt kan komma, vara lätta att bära!
söndag 30 december 2012
Snart nytt år
I de allra skälvande sista minuterna av år 2012 funderar jag mycket på hur framtiden ska bli. Jag ser med stor tillförsikt fram emot året som kommer, jag tror att det är under nästa år som jag kommer att uppleva den största förändringen.
Tänk att jag faktiskt har gjort det här! Tänk att jag faktiskt vågade! Det är verkligen något att vara stolt över. Nästa stora utmaning är att komma igång med träningen. Och känner jag mig själv rätt så är det inte att komma igång som kommer att vara det svåraste, utan att fortsätta.
Jag har tränat duktigt i perioder, och ibland hållit fast vid träningen i flera månader. Men det tycks alltid vara något som gör att jag kommer av banan. Det är bara att inse att jag av naturen är lat (eller bekväm kanske låter trevligare). Jag måste alltid slåss mot min lathet, jag tar alltid den lättaste utvägen om valet finns. Visserligen hoppas jag att det kommer att kännas lättare nu när en stor del av vikten är borta, men jag tror nog att oavsett om jag är överviktig eller normalviktig så är min natur densamma.
Jag har en god vän som tränar väldigt mycket, och hennes största passion är löpning, hon far jorden runt och springer maraton. Idag när jag pratade med henne i telefon så nämnde jag att jag funderade på att så småningom börja springa som träning. Hon blev genast eld och lågor och ville gärna hjälpa mig igång, bl a pratade hon om ett midnattslopp i september... Det känns otroligt men är det kanske inte: att jag skulle kunna vara i form för att springa 5 km i september nästa år? I alla fall ska jag börja på gymmet igen efter årsskiftet. Så får vi se hur det känns!
Tänk att jag faktiskt har gjort det här! Tänk att jag faktiskt vågade! Det är verkligen något att vara stolt över. Nästa stora utmaning är att komma igång med träningen. Och känner jag mig själv rätt så är det inte att komma igång som kommer att vara det svåraste, utan att fortsätta.
Jag har tränat duktigt i perioder, och ibland hållit fast vid träningen i flera månader. Men det tycks alltid vara något som gör att jag kommer av banan. Det är bara att inse att jag av naturen är lat (eller bekväm kanske låter trevligare). Jag måste alltid slåss mot min lathet, jag tar alltid den lättaste utvägen om valet finns. Visserligen hoppas jag att det kommer att kännas lättare nu när en stor del av vikten är borta, men jag tror nog att oavsett om jag är överviktig eller normalviktig så är min natur densamma.
Jag har en god vän som tränar väldigt mycket, och hennes största passion är löpning, hon far jorden runt och springer maraton. Idag när jag pratade med henne i telefon så nämnde jag att jag funderade på att så småningom börja springa som träning. Hon blev genast eld och lågor och ville gärna hjälpa mig igång, bl a pratade hon om ett midnattslopp i september... Det känns otroligt men är det kanske inte: att jag skulle kunna vara i form för att springa 5 km i september nästa år? I alla fall ska jag börja på gymmet igen efter årsskiftet. Så får vi se hur det känns!
tisdag 25 december 2012
Min nya mages första jul
Julaftonen förlöpte mycket bra!
Upplägget i vår familj är att vi träffas runt kl ett, och äter en jullunch som består av sillar, sillsallad, lax, korv, köttbullar, prinskorvar, sylta, leverpastej, skinka, brunkål, rödkål, grönkål, ostar... När man sedan är proppmätt och knappt orkar röra sig, bänkar sig alla för Kalle Anka (och jag vill bara tillägga i debatten om de bortklippta scenerna: jag kan inte se problemet med att Disney rensar bort stereotypa rasistiska figurer. De som tycker att det är det är ett hot mot jultraditioner, har problem).
Efter Kalle och kaffe, så brukar tomten uppenbara sig (i år spelades rollen förtjänstfullt av syrrans nya kille). Efter en vanligtvis långdragen utdelnings- och öppningsprocedur (för att alla inte bara ska slita upp alla paket samtidigt i en enda röra så att man inte har en chans att se vad alla får, så brukar en i taget få öppna sina paket, vi går i åldersordning med den yngsta först), så brukar det vara dags för mat igen, nu i form av lutfisk för dem som gillar det, och hälleflundra för oss andra. Serveras tillsammans med obscena mängder senapssås (gjord på hemmarullad senap) samt kokt potatis. Avrundas med risgrynsgröt och saftsås, sedan är man i matkoma igen.
I år var inget undantag, man petar inte i mattraditionerna i vår familj. Men jag lyckades navigera bra mellan julbordets grynnor och skär. En köttbulle, en bit av mammas fantastiska Brantevikssill, en bit av syrrans killes hemmagravade lax, en bit av skinkan, ett knäcke med julost var precis lagom! På kvällen var det inget problem heller: ca 1/2 dl hälleflundra + en potatis + lagom mycket sås var alldeles lagom. Gröten hoppade jag över.
Så den första julen som gbp-opererad har faktiskt gått alldeles över förväntan! Jag minns att jag funderade mycket över hur julen skulle te sig, då i september-oktober när jag väntade på operationen. Jag visste ju inte alls hur jag skulle må, eller hur jag skulle förhålla mig till julmaten. Nu kan jag konstatera att det fungerar i stort sett som alla andra dagar i mitt nya liv: jag måste välja omsorgsfullt och bara ta det godaste!
Upplägget i vår familj är att vi träffas runt kl ett, och äter en jullunch som består av sillar, sillsallad, lax, korv, köttbullar, prinskorvar, sylta, leverpastej, skinka, brunkål, rödkål, grönkål, ostar... När man sedan är proppmätt och knappt orkar röra sig, bänkar sig alla för Kalle Anka (och jag vill bara tillägga i debatten om de bortklippta scenerna: jag kan inte se problemet med att Disney rensar bort stereotypa rasistiska figurer. De som tycker att det är det är ett hot mot jultraditioner, har problem).
Efter Kalle och kaffe, så brukar tomten uppenbara sig (i år spelades rollen förtjänstfullt av syrrans nya kille). Efter en vanligtvis långdragen utdelnings- och öppningsprocedur (för att alla inte bara ska slita upp alla paket samtidigt i en enda röra så att man inte har en chans att se vad alla får, så brukar en i taget få öppna sina paket, vi går i åldersordning med den yngsta först), så brukar det vara dags för mat igen, nu i form av lutfisk för dem som gillar det, och hälleflundra för oss andra. Serveras tillsammans med obscena mängder senapssås (gjord på hemmarullad senap) samt kokt potatis. Avrundas med risgrynsgröt och saftsås, sedan är man i matkoma igen.
I år var inget undantag, man petar inte i mattraditionerna i vår familj. Men jag lyckades navigera bra mellan julbordets grynnor och skär. En köttbulle, en bit av mammas fantastiska Brantevikssill, en bit av syrrans killes hemmagravade lax, en bit av skinkan, ett knäcke med julost var precis lagom! På kvällen var det inget problem heller: ca 1/2 dl hälleflundra + en potatis + lagom mycket sås var alldeles lagom. Gröten hoppade jag över.
Så den första julen som gbp-opererad har faktiskt gått alldeles över förväntan! Jag minns att jag funderade mycket över hur julen skulle te sig, då i september-oktober när jag väntade på operationen. Jag visste ju inte alls hur jag skulle må, eller hur jag skulle förhålla mig till julmaten. Nu kan jag konstatera att det fungerar i stort sett som alla andra dagar i mitt nya liv: jag måste välja omsorgsfullt och bara ta det godaste!
söndag 23 december 2012
Dan före dan
Nu kan vi fira jul! Har fixat all städning, möblerat om så att alla ska få plats (vi blir 10 st i vårt lilla radhus imorgon). Slagit in alla klapparna och även rimmat på dem (en familjetradition). Lagat all maten (förutom gröten som jag snart ska ta i). Fått upp granen och klätt den med benägen hjälp av sonen och bonussonen.Jag fullkomligt ÄLSKAR julen! Och det blir bara värre med åren... Så en riktigt god jul önskar jag er, med tid att umgås med nära och kära!
fredag 21 december 2012
Första delmålet
Ho ho ho! Idag är jag väldigt glad! Inte nog med att julledigheten hägrar runt hörnet (ska bara jobba halvdag idag), dessutom kunde jag i morse konstatera att jag nått mitt första delmål: 20 kg ner!
Det där med delmål tror jag är mycket bra rent psykologiskt. Nu kan jag vila lite i den här triumfen över hela julen. Inte för att jag tänker äta mer än vanligt, men jag tänker inte tänka på vikten och jag tänker inte väga mig förrän kanske på nyårsaftons morgon, för att få en slutvikt för 2012.
Tänk vad 2013 kommer att bli annorlunda! Jag kan knappt förstå att jag har gått ner så mycket, och att jag troligen bara kommer att fortsätta gå ner! Förr i världen, när jag kämpade på med Viktväktarna och annat, så fanns alltid en känsla av att misslyckandet hägrade även om jag hade lyckats kämpa mig ner 20 kg. Nu kan jag nästan inte förstå att det kommer att lyckas!
Det är som att jag kunnat lägga av mig ett stort lass med jobbiga tankar och ångest kring mat. Förr cirkulerade mycket av mina tankar kring mat: mat som jag skulle äta, mat som jag inte fick äta, mat som jag ätit trots att jag inte borde... Tankar och ångestkänslor for runt i huvudet många gånger per dag, och ibland gick det inte att stoppa den rasande stormen i huvudet på något annat sätt än att ge efter och stoppa något i munnen. Nu går det lite av sig själv: jag vet på ett ungefär vad jag ska äta och hur mycket (eller litet!), och när det är stopp så är det stopp. Det går helt enkelt inte rent fysiskt att få i mig större mängd än jag ska ha, och det är ganska lätt (än så länge) att göra smarta val.
Jag börjar nu ana omfattningen av vilken förändring jag står inför, och det känns otroligt spännande och inte så lite läskigt!
Det där med delmål tror jag är mycket bra rent psykologiskt. Nu kan jag vila lite i den här triumfen över hela julen. Inte för att jag tänker äta mer än vanligt, men jag tänker inte tänka på vikten och jag tänker inte väga mig förrän kanske på nyårsaftons morgon, för att få en slutvikt för 2012.
Tänk vad 2013 kommer att bli annorlunda! Jag kan knappt förstå att jag har gått ner så mycket, och att jag troligen bara kommer att fortsätta gå ner! Förr i världen, när jag kämpade på med Viktväktarna och annat, så fanns alltid en känsla av att misslyckandet hägrade även om jag hade lyckats kämpa mig ner 20 kg. Nu kan jag nästan inte förstå att det kommer att lyckas!
Det är som att jag kunnat lägga av mig ett stort lass med jobbiga tankar och ångest kring mat. Förr cirkulerade mycket av mina tankar kring mat: mat som jag skulle äta, mat som jag inte fick äta, mat som jag ätit trots att jag inte borde... Tankar och ångestkänslor for runt i huvudet många gånger per dag, och ibland gick det inte att stoppa den rasande stormen i huvudet på något annat sätt än att ge efter och stoppa något i munnen. Nu går det lite av sig själv: jag vet på ett ungefär vad jag ska äta och hur mycket (eller litet!), och när det är stopp så är det stopp. Det går helt enkelt inte rent fysiskt att få i mig större mängd än jag ska ha, och det är ganska lätt (än så länge) att göra smarta val.
Jag börjar nu ana omfattningen av vilken förändring jag står inför, och det känns otroligt spännande och inte så lite läskigt!
torsdag 20 december 2012
Återbesök och julfest no.2
Igår hade jag tid för återbesök på Aleris, och det gick väldigt snabbt och smärtfritt. Vikten var densamma som på vågen därhemma, vilket var skönt eftersom man aldrig vet hur olika vågar kan diffa. Min viktnedgång var således 19,5 kg, och mitt midjemått hade minskat med 12 cm...
Efter vägning och mätning fick jag träffa en läkare, dock inte kirurgen som opererat mig. Denna kirurg var däremot densamma som jag träffat vid invägningen för 4 månader sedan, så han kändes ändå lite bekant. Han menade att min viktminskningstakt var idealisk, inte för snabb och inte för långsam. Eftersom jag just inte hade några specifika problem eller frågor så gick besöket snabbt, på ca 10 minuter. Men det är ändå skönt att de gör en uppföljning, om man nu hade haft problem och komplikationer är det skönt att veta att de har koll på en.
På kvällen var det julfest nummer två, och denna gång gick jag betydligt mer strategiskt tillväga när jag attackerade julbordet. Jag riktade in mig på laxen, köttbullarna (2 st små) samt skinkan. En knäckemacka med julost fick det bli också, och en matsked Janssons frestelse. Därefter var jag mer än nöjd, och precis lagom mätt.
Efter maten vidtog en massa trevligheter, såsom quiz, musik och dans. Det var riktigt jäkla roligt, och jag var inte hemma i sängen förrän halv ett. Så idag är man lite sliten, men det var det värt!
Efter vägning och mätning fick jag träffa en läkare, dock inte kirurgen som opererat mig. Denna kirurg var däremot densamma som jag träffat vid invägningen för 4 månader sedan, så han kändes ändå lite bekant. Han menade att min viktminskningstakt var idealisk, inte för snabb och inte för långsam. Eftersom jag just inte hade några specifika problem eller frågor så gick besöket snabbt, på ca 10 minuter. Men det är ändå skönt att de gör en uppföljning, om man nu hade haft problem och komplikationer är det skönt att veta att de har koll på en.
På kvällen var det julfest nummer två, och denna gång gick jag betydligt mer strategiskt tillväga när jag attackerade julbordet. Jag riktade in mig på laxen, köttbullarna (2 st små) samt skinkan. En knäckemacka med julost fick det bli också, och en matsked Janssons frestelse. Därefter var jag mer än nöjd, och precis lagom mätt.
Efter maten vidtog en massa trevligheter, såsom quiz, musik och dans. Det var riktigt jäkla roligt, och jag var inte hemma i sängen förrän halv ett. Så idag är man lite sliten, men det var det värt!
tisdag 18 december 2012
Ynk och ont.
Usch, idag har varit en skitjobbig dag rent ut sagt (ni får ursäkta att det blir två gnällinlägg på raken!)
Innan operationen hade jag ofta besvär av värk i bröstet. I början blev jag livrädd för det, har till och med åkt in på akuten i tron att det var hjärtbesvär... vilket det inte var, som tur är. Så småningom trodde en läkare på vårdcentralen att det kanske var Tietzes syndrom vilket kan förväxlas med hjärtbesvär men som är ofarligt, om än besvärligt. Dessutom drabbades jag ofta av magkatarr, och hade jag riktig otur så kunde de här två tillstånden uppträda samtidigt....
För ett par dagar sedan satt jag och maken och pratade om hur jag mådde och vilka skillnader jag märkte, förutom viktminskningen. Jag sade då nöjt till honom att jag inte hade ont längre, i bröstet eller magen. Man borde veta bättre.... Inatt vaknade jag vid kl 4 med samma gamla onda, och det kändes rejält. Jag fick gå upp och ta Alvedon + Omeprazol. Sedan dröjde det ett bra tag innan jag kunde somna. På morgonen kände jag mig superrisig, och efter tre timmar på jobbet fick jag ett djävulskt migränanfall.
Då gav jag upp och åkte hem. Gick och lade mig och sov i tre timmar. Migränen fanns kvar och har hållit på hela dagen och kvällen, men nu har jag hoppat i säng för kvällen och ska försöka sova bort det.
Hoppas morgondagen blir bättre, då ska jag på 6-veckorsåterbesök på Aleris. Spännande!
Innan operationen hade jag ofta besvär av värk i bröstet. I början blev jag livrädd för det, har till och med åkt in på akuten i tron att det var hjärtbesvär... vilket det inte var, som tur är. Så småningom trodde en läkare på vårdcentralen att det kanske var Tietzes syndrom vilket kan förväxlas med hjärtbesvär men som är ofarligt, om än besvärligt. Dessutom drabbades jag ofta av magkatarr, och hade jag riktig otur så kunde de här två tillstånden uppträda samtidigt....
För ett par dagar sedan satt jag och maken och pratade om hur jag mådde och vilka skillnader jag märkte, förutom viktminskningen. Jag sade då nöjt till honom att jag inte hade ont längre, i bröstet eller magen. Man borde veta bättre.... Inatt vaknade jag vid kl 4 med samma gamla onda, och det kändes rejält. Jag fick gå upp och ta Alvedon + Omeprazol. Sedan dröjde det ett bra tag innan jag kunde somna. På morgonen kände jag mig superrisig, och efter tre timmar på jobbet fick jag ett djävulskt migränanfall.
Då gav jag upp och åkte hem. Gick och lade mig och sov i tre timmar. Migränen fanns kvar och har hållit på hela dagen och kvällen, men nu har jag hoppat i säng för kvällen och ska försöka sova bort det.
Hoppas morgondagen blir bättre, då ska jag på 6-veckorsåterbesök på Aleris. Spännande!
lördag 15 december 2012
Trött!
Känner mig så otroligt trött och frusen nuförtiden. Det är nog inte alls så konstigt, det ÄR ju kallt och ruggigt ute och vid den här tiden på året så brukar man ju vara allmänt slutkörd och låg. Men den här massiva tröttheten som drabbar mig på eftermiddagen är något alldeles extra.
Och kylan då! Jag har suttit med leggings under jeansen, både hemma och på kontoret. Kall om fingrarna, kall om fötterna och om nästippen. Min kära kollega ordnade fram ett el-element som vi får ha på vårt kontor, och det hjälpte en hel del. Dessutom har min mamma hintat om att det kanske kommer att ligga en elektrisk filt till mig under granen :).
Jag antar att det har att göra med att förbränningen är en smula nedskruvad, att kroppen tar energin till de livsviktiga processerna och drar ner på värmen och energin...
Men snart är det välsignat jullov! Jag ska jobba halva fredagen den 21/12, och sedan vara helt ledig till den 7/1. Det ska bli ljuvligt!
Dagens vikt: nu - 19,3. Tjohoo!
Och kylan då! Jag har suttit med leggings under jeansen, både hemma och på kontoret. Kall om fingrarna, kall om fötterna och om nästippen. Min kära kollega ordnade fram ett el-element som vi får ha på vårt kontor, och det hjälpte en hel del. Dessutom har min mamma hintat om att det kanske kommer att ligga en elektrisk filt till mig under granen :).
Jag antar att det har att göra med att förbränningen är en smula nedskruvad, att kroppen tar energin till de livsviktiga processerna och drar ner på värmen och energin...
Men snart är det välsignat jullov! Jag ska jobba halva fredagen den 21/12, och sedan vara helt ledig till den 7/1. Det ska bli ljuvligt!
Dagens vikt: nu - 19,3. Tjohoo!
onsdag 12 december 2012
Det lackar...
...mot jul och ingen är gladare än jag! jag älskar denna tiden på året och kan inte få nog av julmys och pyssel.
I söndags skulle vi samla större delen av den närmsta släkten för en julpysseldag, men på grund av snöovädret dök varken makens mamma eller min mamma och pappa upp. Brodern med familj kom dock, samt det ena systerbarnet.
Vi bakade både pepparkakor och lussekatter, och hade det ofantligt mysigt med julmusik på repeat. När lussekatterna var färdiga och kom varma och doftande ur ugnen, upplevde jag för första gången sedan operationen en inre kris. Ugnsvarma nybakade lussekatter tillsammans med kall mjölk är ungefär det allra allra godaste jag vet, och att inte få sätta tänderna i en kändes oerhört sorgligt...
Jag har faktiskt inte upplevt några som helst problem innan när det gällt någon försakelse. Jag antar att vi alla har en svag punkt, något som vi har svårt för att förlika oss med att vi inte längre kan njuta av. Till min förvåning har jag inte saknat vare sig chips, läsk, kakor eller choklad något speciellt, men lussekatter...
På den ljusa sidan jag meddela att det nu är - 18 kilo på denna kropp (sedan starten i augusti).
I söndags skulle vi samla större delen av den närmsta släkten för en julpysseldag, men på grund av snöovädret dök varken makens mamma eller min mamma och pappa upp. Brodern med familj kom dock, samt det ena systerbarnet.
Vi bakade både pepparkakor och lussekatter, och hade det ofantligt mysigt med julmusik på repeat. När lussekatterna var färdiga och kom varma och doftande ur ugnen, upplevde jag för första gången sedan operationen en inre kris. Ugnsvarma nybakade lussekatter tillsammans med kall mjölk är ungefär det allra allra godaste jag vet, och att inte få sätta tänderna i en kändes oerhört sorgligt...
Jag har faktiskt inte upplevt några som helst problem innan när det gällt någon försakelse. Jag antar att vi alla har en svag punkt, något som vi har svårt för att förlika oss med att vi inte längre kan njuta av. Till min förvåning har jag inte saknat vare sig chips, läsk, kakor eller choklad något speciellt, men lussekatter...
På den ljusa sidan jag meddela att det nu är - 18 kilo på denna kropp (sedan starten i augusti).
söndag 9 december 2012
På egna ben
Imorgon är det slut med restriktionerna från Aleris, då har det gått häpnadsväckande fem veckor sedan operationen.
Inledningsvis skulle jag ju äta flytande i två veckor, och de resterande skulle jag äta purémat eller mjukmat. Under de sista dagarna har jag testat (väldigt försiktigt) vanligt kött, knäckebröd och clementin, Allt har gått väldigt bra, så jag tror nog att jag kan testat annat nu. T ex så är jag ganska trött på potatis (vilket dietisten på Aleris rekommenderade att man höll sig till dessa fem veckor) och ser fram emot att få äta pasta och ris!
Julfesten i fredags gick bra, men jag gick ut lite för starkt i början då det serverades sill och kallskuret. Så när väl den varma maten kom fram (köttbullar, revbensspjäll mm) så var jag alldeles färdig och fick inte ner en bit till. Efter ytterligare en timme så kom det fram risgrynsgröt och då tänkte jag att jag nog kunde ta mig en liiiten liiten portion... Men det skulle jag nog ha gett tusan i, efter två små skedar så blev jag alldeles illamående och lite kallsvettig. Fick ta mig snabbt till toaletten och vänta där en stund, var inte säker på om jag skulle kräkas eller ej. Turligt nog slapp jag det, och efter en stund mådde jag OK igen.
Vad lär man sig av det? Jo, när det är stopp så är det stopp!
Inledningsvis skulle jag ju äta flytande i två veckor, och de resterande skulle jag äta purémat eller mjukmat. Under de sista dagarna har jag testat (väldigt försiktigt) vanligt kött, knäckebröd och clementin, Allt har gått väldigt bra, så jag tror nog att jag kan testat annat nu. T ex så är jag ganska trött på potatis (vilket dietisten på Aleris rekommenderade att man höll sig till dessa fem veckor) och ser fram emot att få äta pasta och ris!
Julfesten i fredags gick bra, men jag gick ut lite för starkt i början då det serverades sill och kallskuret. Så när väl den varma maten kom fram (köttbullar, revbensspjäll mm) så var jag alldeles färdig och fick inte ner en bit till. Efter ytterligare en timme så kom det fram risgrynsgröt och då tänkte jag att jag nog kunde ta mig en liiiten liiten portion... Men det skulle jag nog ha gett tusan i, efter två små skedar så blev jag alldeles illamående och lite kallsvettig. Fick ta mig snabbt till toaletten och vänta där en stund, var inte säker på om jag skulle kräkas eller ej. Turligt nog slapp jag det, och efter en stund mådde jag OK igen.
Vad lär man sig av det? Jo, när det är stopp så är det stopp!
fredag 7 december 2012
Julfest
Ikväll blir det spännande minsann, då ska jag på julfest med jobbet! Bra sak med att vara relativt nyopererad: man slipper fundera på om man ska köra hem, eller om man ska låta bilen stå för att kunna ta en öl eller ett glas vin och sedan ta bussen hem...
Det är ju så himla skönt att själv kunna köra hem, istället för att stå och frysa och huttra vid en busshållplats. Oftast tycker jag att bekvämligheten vinner många gånger över det eventuella sprit/öl/vin-begäret.
När det gäller maten så ska det bli intressant att se hur man bäst hanterar ett julbord. jag skulle tro att upplägget på maten är tämligen traditionellt: sill, skinka, brunkål, prinskorvar...ni vet. Jag får verkligen öva mig på att rikta in mig på det läckraste och låta allt annat vara, men det ska nog gå bra.
Redan i förmiddags på jobbet fick jag mig en prövning: då var det dags för den vanliga fredagsfrukosten som vi brukar ha varje vecka. Ett dignande frukostbord dukas upp, med läckra pålägg, kokta ägg, olika sorters bröd, juicer. Idag hade mina kära arbetskamrater, som skötte inhandlingen, tänkt speciellt på mig och köpt ett osötat bröd med fullkorn. Så jag tog mig en pytteliten macka med skinka på, några bitar avocado samt ett halvt ägg och det var väldigt lagom!
Jag tycker verkligen att jag haft tur än så länge efter min operation: jag har hittills inte stött på något i matväg som jag inte tålt. Fast jag har å andra sidan inte heller utmanat ödet utan varit väldigt försiktig.
Det tänker jag nog fortsätta med!
Det är ju så himla skönt att själv kunna köra hem, istället för att stå och frysa och huttra vid en busshållplats. Oftast tycker jag att bekvämligheten vinner många gånger över det eventuella sprit/öl/vin-begäret.
När det gäller maten så ska det bli intressant att se hur man bäst hanterar ett julbord. jag skulle tro att upplägget på maten är tämligen traditionellt: sill, skinka, brunkål, prinskorvar...ni vet. Jag får verkligen öva mig på att rikta in mig på det läckraste och låta allt annat vara, men det ska nog gå bra.
Redan i förmiddags på jobbet fick jag mig en prövning: då var det dags för den vanliga fredagsfrukosten som vi brukar ha varje vecka. Ett dignande frukostbord dukas upp, med läckra pålägg, kokta ägg, olika sorters bröd, juicer. Idag hade mina kära arbetskamrater, som skötte inhandlingen, tänkt speciellt på mig och köpt ett osötat bröd med fullkorn. Så jag tog mig en pytteliten macka med skinka på, några bitar avocado samt ett halvt ägg och det var väldigt lagom!
Jag tycker verkligen att jag haft tur än så länge efter min operation: jag har hittills inte stött på något i matväg som jag inte tålt. Fast jag har å andra sidan inte heller utmanat ödet utan varit väldigt försiktig.
Det tänker jag nog fortsätta med!
torsdag 6 december 2012
Jeans ållrajt!
Nu äntligen kunde jag masa mig iväg till jobbet efter två dagar hemma i sängen. Det kändes otroligt skönt att komma tillbaka, även om det tog tre kvart att köra från Malmö till Lund, pga väglaget (vanligtvis tar det max en halvtimme). Men fram kom jag, och blev så varmt välkomnad att jag blev alldeles glad i hjärtat! Min kollega hade julpyntat vårt gemensamma rum med amaryllisar och julstjärna i fönstret, och jag som är julfetischist blev mycket glad!
Och idag sportade jag blåjeans och svart polotröja, och kände mig mycket fin! Jeansen var ett gammalt par som jag inte kunnat använda på sådär fem år, och polotröjan använde jag senast för tre år sedan kanske.
Jag känner att jag börjar fundera mer och mer på olika outfits som man kan komma att ha inom en inte alltför avlägsen framtid, och det känns så himla kul! Samtidigt vill jag inte köpa på mig en massa kläder som jag kanske bara kommer att kunna ha i några månader, innan de blir för stora. Det känns helt otroligt att kunna tänka så, att kläderna kommer att bli för stora. Rena uppochnervända världen...
Och idag sportade jag blåjeans och svart polotröja, och kände mig mycket fin! Jeansen var ett gammalt par som jag inte kunnat använda på sådär fem år, och polotröjan använde jag senast för tre år sedan kanske.
Jag känner att jag börjar fundera mer och mer på olika outfits som man kan komma att ha inom en inte alltför avlägsen framtid, och det känns så himla kul! Samtidigt vill jag inte köpa på mig en massa kläder som jag kanske bara kommer att kunna ha i några månader, innan de blir för stora. Det känns helt otroligt att kunna tänka så, att kläderna kommer att bli för stora. Rena uppochnervända världen...
onsdag 5 december 2012
I´m back!
Den här veckan har ju börjat bra... not! Jag skulle ju börja jobba på måndag och såg verkligen fram mot det, kände mig väldigt taggad.
Men på söndagen började jag känna mig ruggig och frysig, och hade ont i kroppen. På måndagen åkte jag till jobbet, men märkte ganska snabbt att jag inte alls var frisk. Åkte hem vid tretiden och kollapsade i soffan. Som tur var så tog maken tag i matlagning, undanplockande och läggning, själv fick jag gå och lägga mig...
Dagen efter tillbringades i sängen med snuva, hosta, ont i huvudet och allmänt ynkande. Idag onsdag är det något bättre, men jag är hemma från jobbet idag också.
Men till något mer positivt: vikten! I söndags vägde jag mig och hade då gått ner 1,7 kg :)! Mycket glad för det!
Dessutom: idag vägde jag mig igen, och hade då gått ner ytterligare 1,1 kg... Yey!!
Nu är det sammanlagt 17,8 kg sedan starten den 29:e augusti, och 9 kg sedan operationen den 5:e november.
Men på söndagen började jag känna mig ruggig och frysig, och hade ont i kroppen. På måndagen åkte jag till jobbet, men märkte ganska snabbt att jag inte alls var frisk. Åkte hem vid tretiden och kollapsade i soffan. Som tur var så tog maken tag i matlagning, undanplockande och läggning, själv fick jag gå och lägga mig...
Dagen efter tillbringades i sängen med snuva, hosta, ont i huvudet och allmänt ynkande. Idag onsdag är det något bättre, men jag är hemma från jobbet idag också.
Men till något mer positivt: vikten! I söndags vägde jag mig och hade då gått ner 1,7 kg :)! Mycket glad för det!
Dessutom: idag vägde jag mig igen, och hade då gått ner ytterligare 1,1 kg... Yey!!
Nu är det sammanlagt 17,8 kg sedan starten den 29:e augusti, och 9 kg sedan operationen den 5:e november.
lördag 1 december 2012
McDonalds-premiär
Att planera för lunch när man är ute och flänger är ju inte det enklaste.
Idag var en sådan dag, det började med sonens simskola kl 12.15 och idag så funkade det inte att äta lunch innan vi stack. Efter simningen skulle vi finna något att äta, innan vi skulle gå på bio med en väninna och hennes barn.
Så det blev McDonalds för enkelhetens skull. Jag funderade en stund på vad som skulle kunna funka bäst och valde till sist en dubbel cheeseburgare för 20 kr.... Snacka om att det blir billigt!
Det var ju två skivor tunn hamburgare med lite orange gummiost, och jag plockade bort brödet allt eftersom och åt bara köttet. Det smakar ju inget vidare om man ska vara ärlig, särskilt inte när man ska tugga så omsorgsfullt som man gör nu.
Tja, jag blev ju mätt i alla fall, och billigt blev det ju. Men det dröjer nog innan jag väljer McDonalds igen. Jag tror helt enkelt att jag kommer att välja bort snabbmat helt och hållet i fortsättningen, och det känns inte som någon jätteuppoffring. Möjligen kan man äta falafel, det är ju bara kikärtsbollar (visserligen friterade) och grönsaker. Över huvud taget så äter vi inte snabbmat särskilt ofta, men ibland så räcker ju inte energin eller tiden till något annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)