fredag 30 november 2012

TGIF

Thank God it´s Friday!
Ja, för mig förresten så gör det ju ingen skillnad, jag är ju ledig.... Men det är ändå något särskilt härligt med fredagar!

Jag börjar ladda för att gå tillbaka till jobbet på måndag, och det känns faktiskt helt OK.
Visserligen hade jag nog kunnat vara ledig längre om det krävdes, men jag är verkligen nöjd med min sjukskrivningsperiod. Jag har gjort allt det som jag ville: vilat, strosat, pysslat och fixat hemma, träffat vänner.
Tycker verkligen att jag fått bra ordning på mina rutiner runt mat, vilket känns betryggande inför att börja jobba. Jag måste ju skapa nya rutiner på jobbet, och verkligen planera framåt när det gäller mellanmål och luncher.
Egentligen tror jag inte att det blir så besvärligt, eftersom vi vanligtvis en kafferast kl 9 och en kl 15 på jobbet, och det stämmer ju väldigt bra med mina mellanmålstider. Jag ska bara komma ini rutinen att äta mellanmål istället för att fika. Och eftersom jag tycks ha tappat smaken för kaffe så blir det ju ingen större uppoffring.

Dessutom är det ju bara tre veckor till julledigheten! Så det är ju inte så himla betungande att gå tillbaka till jobbet...

torsdag 29 november 2012

Aj! Ont!

Idag har jag begått mitt första rejäla misstag som gbp-opererad: ätit för fort för mycket.

Jag startade dagen som vanligt med en miniportion gröt vilket gick bra. Som mellanmål åt jag en liten avocado. Jag hade besök i förmiddags av min kära kollegor för ett litet jobbmöte/sjukbesök, och det var mycket trevligt. Vi drack kaffe och hade väldigt kreativa och givande diskussioner, och när de hade gått var det dags för lunch.

Jag hade kvar från middagen igår: kokt fisk med äggsås och potatismos (det gick hur bra som helst att äta det igår kväll), som jag värmde i mikron. En lagom portion på en assiett, tyckte jag. Satte mig i soffan för att äta.

Efter en stund kändes det som att det liksom tjocknade till i matstrupen, så jag pausade efter halva portionen. Efter ett tag satte jag i mig resten av portionen, och nästan direkt så började jag få ont och må rejält illa.
Det gick upp för mig ganska snabbt att jag ätit alldeles för snabbt, och troligen för mycket också. Jag fick stå vid toastolen en stund, men jag lyckades inte få upp något.
Efter en stund så började det släppa, men när det pågick var det väldigt jobbigt.

Lesson learned: ät långsamt! Då hinner man känna när det är fullt i magen, och man slipper få ont.

onsdag 28 november 2012

Skitprat

Idag ser mitt mellanmål ut så här:

















Det är alltså kiwi med keso, och det är faktiskt väldigt gott. Men det är inte främsta anledningen till att jag äter det. Kiwi ska tydligen vara väldigt bra för att hjälpa till att få igång magen.

Man kan utan överdrift säga att det har varit den mest besvärande efterföljden av operationen, detta att det går trögt så att säga. Från att ha varit punktlig som en klocka är min mage numera.... lynnig, för att uttrycka det milt. Så jag tar till alla knep jag kan för att komma tillrätta med magen på naturlig väg, innan jag går över på det tyngre artilleriet som finns på Apoteket!




måndag 26 november 2012

Tappade centimetrar

Idag har jag roat mig med att mäta mig. Eftersom jag deppade lite över utebliven viktminskning den här vecka så tänkte jag kompensera detta med att kolla hur mina mått har förändrats sedan inskrivningen den 29:e augusti.

Måtten har jag skrivit in på sidan Förändringar, och det mest anmärkningsvärda är nog att mitt lår-omfång på 3 månader har minskat med 17 centimeter! Även stussen och midjeomfånget har minskat rejält, vilket jag ju har känt på kläderna. Igår kunde jag åter dra på mig ett par vita jeans, som varit favoriter för sisådär en 7 år sedan, men som jag inte kommit i de senaste åren. Nu satt de till och med lite löst och ledigt!

Jag är med i ett antal gbp-grupper på Facebook, och där vädrade jag igår mitt missnöje med att jag inte gått ner denna veckan. Jag har fått så många stöttande och uppmuntrande kommentarer som svar på mitt inlägg, och det är till stor hjälp. Nästan alla som skrivit säger att de har upplevt precis samma sak: att det går fort ner de första veckorna, och att det senare kan stå still en eller par veckor för att sedan fortsätta neråt.

Så jag ska ha tålamod, och under tiden glädja mig åt de tappade centimetrarna!

Kalas och bakslag

Helgen har varit hektisk; dels har maken startat kaklingsprojektet i köket som vi väntat på i 2 år, dels ordnade vi födelsedagskalas för sonen som fyller 6 år (idag faktiskt!) och för mig som fyller nästa måndag.
Vi brukar slå ihop våra firande, och den här gången fick vi lov att hålla kalaset hemma hos mina föräldrar eftersom vårt kök var uppochnervänt på grund av kaklingsprojektet....

Jag valde menyn utifrån vad jag kan äta, sålunda blev det gubbröra till förrätt (ansjovis, hackat ägg, hackad rödlök, dill, gräslök och en klick crème fraiche), och Wallenbergare till huvudrätt (kalvfärs, äggulor, grädde), tillsammans med potatismos.

Som tur var så kom min bror (som är kock) till min undsättning och hjälpte till med matlagningen, och resultatet blev fantastiskt gott! Jag mäktade med en klick gubbröra, och knappt en halv Wallenbergare med en matsked potatismos. Det var väldigt trevligt att inse att man faktiskt KAN delta i olika sociala evenenmang, man behöver inte avstå från att delta bara för att man har gjort en gastric bypass!

Bakslaget då? Jo, jag hade laddat hela veckan för att väga mig hos mina föräldrar, jag hade tyckt mig känna under veckan att jag hade gått ner, och jag hade märkt det på kläderna. Döm om min besvikelse när jag hoppade upp på vågen, och den stannade på exakt samma vikt som för en vecka sedan :(.

Jag kan logiskt förstå att man kanske inte kan gå ner 2-3 kilo VARJE vecka, och att jag dessutom börjat med fast föda denna vecka till skillnad från tidigare veckor då jag enbart ätit flytande vilket säkert varit en omställning för kroppen. Men jag ska erkänna att jag blev rejält sänkt av den uteblivna viktminskningen!

Nu fick jag en våg i födelsedagspresent av min fina svärmor (jag hade önskat mig en), så nu kan jag ha mer kontinuerlig kontroll. Och givetvis kommer jag att fortsätta gå ner. Det gäller bara att fortsätta som tidigare.

Och kaklingen i köket? Jo, det blev precis så fint som vi trott:


fredag 23 november 2012

Ny sida

Jag har lagt till en sida (ses i toppmenyn) som heter Förändringar, där kommer jag att kontinuerligt rapportera mina förändringar i vikt och mått.


torsdag 22 november 2012

Lunchtips

Men jösses, vilken smarrig lunch jag fick till idag: laxpudding!


Receptet hittade jag i den här boken, vilken jag verkligen kan rekommendera. Den är skriven av en dietist på Sophiahemmet i Stockholm, där man också utför gbp-operationer. Dock ska man ta denna dietists rekommendationer med en nypa salt, åtminstone om man är opererad av Aleris. Deras kostråd stämmer nämligen inte riktigt överens... Jag följer de rekommendationer jag fått av Aleris dietist Ida, men jag kan ju ända använda mig av de recept som finns i boken.
Jag hoppade över det skirade smöret som tillbehör :)... men lade till en klick turkisk yoghurt!






Här är receptet (jag halverade det):


onsdag 21 november 2012

Barnportion

Idag var jag på Moderna muséet i Malmö tillsammans med en väninna för att kolla på den här utställningen, som jag verkligen tyckte om. Det var blandad kompott, allt från filmvisning (t ex Dalis Den andalusiska hunden), till gigantiska svampar.

Vi skulle också äta lunch där, tänkte vi, och det funkade bra eftersom de hade soppbuffé med två sorters soppa: en vegetarisk med jordärtskocka, och en fisksoppa som var tomatbaserad. För första gången fick jag anledning att be om en barnportion (de hade barnportioner för halva priset), och jag blev verkligen glatt överraskad av cafétjejens bemötande. Hon hade inga invändningar utan bara sade "Det går bra, jag förstår", när jag förklarade att jag precis gjort en gastric bypass-operation och bara ville äta en pytteportion , utan bröd till.

Jag fick ju ett litet plastkort med mig hem från Aleris som man kan ha med sig och visa upp på restauranger, där det står att jag genomgått en gastric bypass och därför bör få möjlighet att köpa mindre portioner. Men det kortet hade jag ju glömt hemma förstås... Därför var det extra fint att det gick ändå! Och soppan var jättegod!

tisdag 20 november 2012

Smoothies

På förekommen anledning ska jag nu delge er några favoritrecept på smoothies. Jag använder en blender med kanna för att mixa mina smoothies, men det går säkert lika bra med mixerstav.

Jordgubb/banan
1/2 banan (väl mogen)
ca 5 frusna jordgubbar
2 msk lättkesella
1 dl lättmjölk
Mixas väl. Detta blir 2 portioner

Mango/banan
1/2 banan (väl mogen)
1 dl frusna mangotärningar (finns i frysdisken, mycket praktiskt!)
1 dl naturell yoghurt (jag använder den med 3 % fetthalt eftersom den är krämigare)
Mixas väl. Detta blir 2 portioner

Päron/banan
1/2 banan (väl mogen)
1/2 mjukt päron
2 msk lättkesella
1 dl lättmjölk
Mixas väl. Detta blir 2 portioner

Hallon/blåbär/banan
1/2 banan (väl mogen)
1 dl fryst hallon/blåbär mix
1 dl naturell yoghurt (jag använder den med 3 % fetthalt eftersom den är krämigare)
Mixas väl. Detta blir 2 portioner

Jag tror att man kan slänga i vilket bär eller frukt som helst, t ex lade jag till en clementin (utan kärnor) i päron/banansmoothien på sonens begäran :). Jag har också testat att göra smoothie på frusna körsbär (finns i frysdisken på bl a Willys), också mycket gott! Kesellan är bra för proteinets skull. Skulle smoothien bli för tjock så går det bra att späda med extra mjölk.

Enjoy!


måndag 19 november 2012

Gröt och agraffer

Å, vilken lycka!
Äntligen, ÄNTLIGEN slut på flytperioden!

I morse startade jag min puréperiod med 1/2 dl havregrynsgröt med mjölk, och det smakade ljuvligt!  Maken hade kokat den extra lös, så att jag inte chockar min nya lilla mage. Åt den sakta, sakta och tuggade som en galning. Det fungerade fint, jag kände inte alls av någon reaktion.

Sedan var det dags att fara till distriktssköterskan för borttagning av agrafferna. För er som inte  vet, så är det små metallclips som kirurgerna använder för förslutning av snitten på magen. Jag har ju 5 snitt med 4 agraffer på varje. Det gick alldeles utmärkt, kändes knappt alls. Sköterskan hade en finurlig liten tång som bände upp agrafferna och lossade dem, och mina snitt hade läkt fint.

Jag fick också förklarat för mig varför man väljer sådana och inte vanliga suturer: magskinnet utsätts för så mycket belastning, så agraffer anses hålla bättre...
Jag fick anvisningar om att tejpa ärren minst en månad, så läker de bättre. Dessutom ska jag använda solskyddsfaktor 50 på dem nästa sommar när jag solar. Märklig tanke att jag skulle kunna sola magen, det har ju inte hänt i modern tid....

Sedan hem och dags för lunch: makrill i tomatsås tillsammans med keso... Också vansinnigt gott!

Det är alltså en assiett jag lagt upp maten på






















Sist men definitivt inte minst: var på snabbvisit hos mina föräldrar igår, och enligt deras våg hade jag gått ner ytterligare 2,5 kg sedan förra söndagen...
Totalt sedan invägningen 29/8: 15 kg.
Totalt sedan operationen 5/11: 6,6 kg

Happy happy!


söndag 18 november 2012

Planering

Igår hade jag en heldag med sonen: först simskola kl 12, sedan en tur till Tekniska Muséet som han älskar.
Jag börjar förstå mer och mer hur framtiden kommer att bli för mig hädanefter: det kommer att innebära planering, planering, planering.

Eftersom simskola börjar kl 12 så måste jag äta min lunch innan dess. Alltså satt jag med champinjonsoppa kl 11.15, vilket inte direkt var någon hit kan jag säga... Jag har gillat Campbells färdiga soppor innan, men nu: not so much!

Jag visste att vi skulle vara borta till långt efter mellanmålstiden på eftermiddagen, plus att jag fick räkna med dubbla mellanmål eftersom jag hoppade över förmiddagsmellanmålet. Alltså fick jag mixa en extra stor smoothie och ta med mig i en termosmugg, för att den skulle hålla kylan. Vidare tog jag med mig en lunchmacka till sonen, saftflaska till honom, vattenflaska till mig och en extra yoghurtbägare till mig, om något oförutsätt skulle inträffa.... En ganska stor packning med andra ord!

För det är ju så, att jag inte kan lösa tillfälliga matkriser med vad man kan finna i en kiosk eller gatukök längre, utan jag måste ha med mig andra alternativ.
Å andra sidan kan det ju vara så att de där tillfälliga lösningarna (färdiga mackor från en kyldisk på macken, korv med bröd osv) kan var en bidragande orsak till varför jag hamnat i den här situationen också. Så i längden vinner nog planeringen!

fredag 16 november 2012

Fusk!

Igår kväll gjorde jag tacos till familjen, och det är ju en av mina favoriträtter (kan det bli mer svennebanan?). Det är nånting med den kryddade färsen, den finhackade grönsakerna, den goda såsen som jag har svårt att motstå helt enkelt...
Själv var jag grymt oinspirerad till egen matlagning (där fick jag för mina självgoda kommentarer tidigare om hur busenkelt det är att göra egen soppa...), så det blev en burk färdig champinjonsoppa till mig.

När vi satte oss till bords kände jag, för första gången sedan jag började hålla diet inför operationen, en irritation och trötthet inför att inte kunna äta samma som de andra. Antagligen beror det på vetskapen att den här tiden börjar närma sig sitt slut, inom 3 veckor kan jag äta som de andra fast i mindre portioner.

Det slutade i alla fall med att jag lade upp en pytteliten portion tacofärs till mig, som jag långsamt, efter att ha tuggat varje tugga ungefär 100 ggr, åt med tesked. Det smakade himmelskt! Och peppar peppar så verkar det ha fungerat, jag har inte märkt av några besvär.

Nu ska jag hålla mig i skinnet till på måndag, jag lovar :)!

torsdag 15 november 2012

Friday on my mind!


Nu har det nästan gått två veckor sedan min operation, och jag tänkte summera lite.

  • Själva operationen och upplevelsen på Aleris/CSK i Kristianstad: Övervägande positivt. Jag kunde störa mig litegrann på känslan av "löpande band", att man gjorde bäst i att rätta in sig i ledet och följa alla andra, och inte sticka ut och vara besvärlig, eller att ta tid från den stressade personalen. Men eftersom allt gick bra för mig så behöver jag ju egentligen inte bekymra mig. Jag kan bara fundera över hur man skulle bli bemött om man av någon anledning skulle behöva utökad uppmärksamhet?
  • Måendet efteråt: det har ju på det hela taget varit över all förväntan, får jag säga! Visserligen var jag ganska sänkt de första två dagarna, kände mig konstant illamående och vansinnigt trött. Men när det gav med sig och tröttheten försvann, så har jag mått oförskämt bra! Jag har i princip inte alls känt smärta, på sin höjd som träningsvärk i magen. Vaknar pigg på morgnarna och har energi hela dagen.
  • Maten: det har gått bra. Jag har gjort egna soppor och experimenterat en del, eftersom färdiga soppor står mig upp i halsen efter Modifast-tiden... det är ju faktiskt väldigt enkelt! När det gäller mellanmålen så har jag blivit fullständigt frälst på smoothies, som ju kan varieras i det oändliga. På måndag är det äntligen dags för att få äta purémat, och det längtar jag verkligen efter! Har redan planerat vad jag ska äta: havregrynsgröt på morgonen, och pannbiff med potatismos till middagen... Mums!
  • Vikten: jodå, synd att klaga: under de första 6 dagarna gick jag ner 3,5 kg :)! När Aleris ringde för uppföljningssamtal i förrgår så frågade jag dem om det är normalt, och om det kommer att hålla i sig. Sköterskan berättade att det var helt normalt, och att den takten kan hålla i sig under de första månaderna... Ska bli oerhört spännande! Vi har ingen våg hemma just nu, men snart är det min födelsedag och då ska jag få en i present av min goa svärmor. Då blir det tätare rapporter!
Så på det hela taget är jag oförskämt nöjd. Jag kan ibland bli lite orolig typ "Vad ska hända, så här bra kan det ju inte gå...". Men det är ju ett utslag av min ängsliga natur, så den känslan försöker jag att inte fästa någon större vikt vid.

Ha nu en underbar helg allesamman, det ska jag!

Underbara liljor i blom, från min kära mamma

onsdag 14 november 2012

Dag 9

Ytterligare en skön dag.
Har tillbringat den med min väninna M, som är en barndomskamrat sedan vi var 12 år.
Hon är i många avseende min raka motsats: liten, smal, trimmad till tusen (springer maraton i tid och otid). Dessutom har hon en jätteskock med ungar och hinner ändå ha olika hobbies.

När vi var unga kunde jag verkligen känna avundsjuka gentemot henne, enbart på grund av att hon var liten och smal. Trots att vi var väldigt goda vänner och hon alltid varit på min sida i vått och torrt, så kunde jag ändå inte låta bli att jämföra mig med henne och jämförelsen utföll alltid till min nackdel. På den tiden var jag inte tjock, på sin höjd småmullig. Men jag vet att jag redan då hade den självbilden: jag är den tjocka.

Under årens lopp har vår vänskap bestått, trots att vi periodvis levt så olika liv så att vi inte umgicks. Men sedan jag själv fick barn så har vi kommit varandra nära igen, och det är oerhört fint att det finns någon som känner en så väl. Inte bara som den personen jag är idag, utan genom alla skeden i livet, ända sedan den osäkra 12-åringen med komplex.

Idag känner jag att vi är helt jämställda, och även om jag kan titta lite avundsjukt på hennes perfekta magmuskler, så hyser jag inte längre den vanföreställningen att hon är lyckligare än jag eller hennes liv på något sätt skulle vara bättre än mitt. Jag tänker inte längre så, helt enkelt.
Det är väldigt skönt.

Det gör också att jag inte känner någon behov av att bevisa något med min operation och viktnedgång, varken gentemot henne eller mot någon annan.
Jag gör det här för mig. För mig och min familj.

måndag 12 november 2012

Skön dag

Dagen har varit skön och harmonisk. Min mamma kom förbi och föreslog en tur till Emporia, det nyöppnade jätteköpcentrat som alldeles nyligen öppnat alldeles nära oss. Jag har varit på väg dit en gång innan strax före operationen, men vänt tillbaka när jag såg kön... av bilar på väg in på parkeringsplatsen.

Idag var det förhållandevis lite folk, eftersom vi kom dit vid elvatiden. Jag har sett bygget växa fram under ett års tid, eftersom jag passerar förbi varje dag på väg till jobbet. Men det var verkligen en upplevelse att se det inifrån. Jag tycker att de har lyckats bra med att skapa en känsla av att vara lite annorlunda än alla andra köplador, vilket nog är en förutsättning om man ska lyckas.

Min tanke med att åka dit var inte enbart för förströelsen skull, utan det fanns ett underliggande skäl också. Jag kan ha tendenser till att känna lite panik om jag är på stora ställen fullpackade med  folk, och efter operationen har jag nojat lite över att ge mig av för långt hemifrån. Jag har fått för mig att jag skulle kunna drabbas av akut blodsockerfall, bli jättedarrig, få hjärtklappning och allmänt gripas av panik.

Så det var lite i terapeutiskt syfte som jag ville åka dit tillsammans med henne, så att hon skulle kunna ta hand om mig :). Jag grundade med mellanmål precis innan vi gick, jag tog med mig en burk barnmatspuré och min vattenflaska för säkerhets skull. Allt gick naturligtvis jättebra, och vi strosade runt i affärer i en timme ungefär innan vi for hem.

Jag tror definitivt att jag måste utmana mig själv och mina olika nojor, jag vill ju kunna vara spontan och inte behöva oroa mig i förväg för än det ena, än det andra. Jag kan tänka mig att i takt med att övervikten försvinner så kommer jag att känna mig osäker och otrygg i olika tillfällen, och då är det lätt att nojorna tar överhanden.

Det är ju så dubbelt det där: å ena sidan avskyr jag min övervikt och vill inget hellre än att bli av med den, å andra sidan är det min trygghet... Utmaningen nu blir ju därför att inte ge efter för slängar av ångest utan att försöka möta dem "head on".

Jag måste förresten dela med mig med receptet på den smarriga soppan jag gjorde ikväll: broccolisoppa med Philadelphiaost:
1 stånd broccoli skäres i buketter, stammen skalas och skärs i mindre bitar. Kokas mjuk i saltat vatten  tillsammans med en hackad schalottenlök (går bra med vanlig gul lök också), samt två små potatisar.
Ta bort en del av spadet (spara för att kunna späda vid behov) och mixa, värm sedan igen och klicka i 100 g  Philadelphiaost (jag tog den med 26 % fettthalt). Tillsätt kalkonkött i skivor (smörgåspålägg) för ökat proteininnehåll,och mixa igen. Smaka av med salt och peppar.

Yummy!

söndag 11 november 2012

Vägning 1

Idag är jag glad!

Sedan operationen har jag nästan inte alls tänkt på vikten. Det får komma lite senare, har jag tänkt. Jag har varit helt fokuserad på att komma på banan, försöka må bättre, tänka positiva tankar, komma igång med promenerandet, planera ätandet och inte minst drickandet, samt att försöka vara närvarande i nuet och försöka njuta av min lediga tid. Till saken hör också att vi inte ens har en våg i huset.

Det har dock känts i kroppen att jag har tappat vikt, jag har själv tyckt mig se att ansiktet ser smalare ut och även maken säger att det börjar synas. Men jag samtidigt inte vågat fundera på hur mycket jag kan ha gått ner, för att inte bli besviken. Men igår var det dags!

Igår var jag med familjen hemma hos mina föräldrar på gåsamiddag med anledning av fars dag. Mina föräldrar har en riktigt gammal balansvåg med skjutvikter, som ursprungligen kommer från min farfar. Direkt när vi kom så hoppade jag upp på deras våg och när vågen stannade i jämnviktsläge så kunde jag konstatera att jag gått ner 3,5 kg sedan operationen för då 6 dagar sedan... Så det var alls inget problem att sitta med en tallrik soppa när de andra avnjöt gås med krås.

Glad glad glad!

Nytt liv, nya rutiner

Nu börjar saker och ting falla på plats. Ett mönster har börjat utkristallera sig.

Jag vaknar ganska tidigt även om jag inte behöver, runt kl 6 - 6.30 ungefär. Brukar äta frukost med de andra, och jag har kört med Öresundsfil med 1% fetthalt eftersom den är krämigare  och fylligare i smaken än lättfil.
1,5 dl i tallriken, toppad med lite barnmatsmangopuré. Detta ska ta 30 minuter att äta, så jag använder liten dessertsked eller tesked.
Därefter vatten i en flaska som jag småsmuttar på hela tiden.
Vid 10.30 gör jag en smoothie i mitt loppisfynd från i somras: en blender som jag betalade 15 kronor för :)!
Jag har provat lite olika smaker: banan/jordgubb (frusna), banan/mango (finns frusen i småbitar, perfekt!), halllon/blåbär. Till detta ett par teskedar kesella 1% för proteinets skull samt en skvätt lättmjölk. Så otroligt gott!
Lunch: soppa. Jag har gjort egna soppor eftersom det ju är så himla lätt och smakar så mycket bättre.
Igår blev det fisksoppa: kokade 2 potatisar och en morot i bitar tillsammans med en schalottenlök, mot slutet lade jag i 1/2 burk fiskbullar, mixade det hela och serverade med pressad citron på. Riktigt gott!
På eftemiddagen blir det ytterligare en smoothie, vid kl 18 äter jag soppa igen och sist på dagen blir det en sista smoothie.

Andra intressanta iakttagelser: jag har tappat smaken för kaffe! De allra första dagarna hade jag ingen tanke på kaffe överhuvudtaget, men på dag 3 började jag fundera på hur länge sedan det var som jag jag drack en kopp... Jag testade men helt uppenbart så smakar det inte som förr. Däremot kan jag bli väldigt sugen på en kopp te med mjölk.

Hunger då? Den känns definitivt inte som tidigare. Det blir snarare ett slags diffust sug eller obehagskänsla, och låter jag det gå för lång tid så blir jag alldeles darrig. Så det stämmer verkligen att man måste äta på klockan!

Jag har haft några trevliga sjukbesök, och alla som besökt har trott att jag skulle ligga lite småsvag och ynklig på soffan. De har blivit förvånade över att jag är så pass pigg och uppe på benen, och det är ju faktiskt lite underligt att tänka sig att jag gjort en stor bukoperation bara 6 dagar sedan!














Vacker sjukbesöksbukett.
I bakgrunden skymtar den häxhatt jag snabbt fick sno ihop när sonen skulle på Halloweenfest på fritids.

torsdag 8 november 2012

Dag 3

Igår ringde sköterskan på Aleris för att höra hur det var med mig. Jag sade som det var: illamående och väääldigt trött. Som väntat fick jag bassning för att jag inte varit ute och rört på mig. Jag försökte förklara att jag förstod att man ska röra på sig så fort som möjligt för att mår bra efter en op, men eftersom jag varit så gränslöst trött så kändes det snudd på omöjligt.

Jag förstår att de måste uppmana alla patienter på samma sätt och att de inte har möjlighet att göra individuella bedömningar när var och en ska förväntas kunna promenera omkring, men jag blir lite trött på omyndighetsförklarandet.
Nåväl, idag ska jag ta mig i kragen och ta mig ut en stund på en liten promenad.

Annars har jag mest fullt upp med att mäta dryck och försöka få i mig den angivna mängden: 1,5 liter per dygn.
Under informationstillfällena så tyckte jag alltid att det var ett fasligt tjat om att man måste få i sig minst denna mängd. Jag tänkte att det kunde väl inte vara så svårt, eftersom jag aldrig har haft svårt att dricka mycket vatten under dagarna. Men nu är det viktigt att ta små klunkar i långsam takt, samtidigt som man då ska få i sig denna mängd. Det kan vara lite knepigt, minst sagt! Helt plötsligt kan det ha gått ett par timmar utan att ha druckit något, och då blir det helt plötsligt bråttom :)!

Annars försöker jag blåsa i min andningspipa med jämna mellanrum, och ska snart börja planera för lunchen.
Regnet faller tungt ner utanför just nu, så den planerade promenaden får nog vänta ett tag.

onsdag 7 november 2012

Kort uppdatering

Operationen blev av i måndags som planerat, eftersom gastroskopin inte visade på något avvikande. Efter att ha skrivits in och blivit anvisad en säng samt tagit avsked av maken, gick jag vänta en stund tills den första patienten blivit opererad.

Ca kl 9.30 var det min tur att ta sig till op-avdelningen. Ska villigt erkänna att jag fick en släng av vild panik när det var dags att lägga dig på britsen, och tårarna rann. Men sköterskorna var snälla och höll min hand, och sedan kom den välsignade narkosen.

När jag vaknade upplevde jag en väldigt stark hallucination: jag upplevde att jag satt vid mitt köksbord hemma och pratade i telefon. Någon sade flera gånger: "du måste vakna nu Maria, du har blivit opererad", varvid jag svarade bestämt "nej, ni har ringt fel, jag är hemma". Detta höll visst på en god stund innan jag vaknade till liv.

Därefter åkte jag till uppvaket, och jag mådde ok men var groggy. Efter ett par timmar var det dags att komma tillbaka till salen, där det togs prover och vi fick dropp. Vi fick vila, men uppmanades att promenera i korridoren en gång i timmen, samt att blåsa i en pipa för att öva lungorna (för att undvika lunginflammation).
Så förflöt hela eftermiddagen och kvällen.

Tyvärr drabbades jag av illamående och kräkningar, vilket sades bero på att gasen som sprutats in kunde påverka diafragman som då kunde reagera med kräkimpulser.
Jag fick något kräkningshämmande intravenöst framåt kvällen, som hjälpte som tur var.

Nästa dag gick i ett huj: väckning, frukost, promenad i korridor, informationsfilm, samtal med sköterska och slutligen med läkare, innan maken kom och hämtade mig.

Hela gårdagen var jag jättetrött, gick och lade mig kl sju på kvällen och somnade direkt! Sov gott hela natten utan att ha ont alls. Idag har illamåendet kommit och gått, men jag tog en Primperan som verkade hjälpa. Har lyckats ganska bra att få i mig vätska, samt kycklingsoppa till lunch.
Ikväll blir det hemmalagad potatis- purjolökssoppa!


tisdag 6 november 2012

Över på andra sidan

Sitter i korridoren på avd 72, efter att ha avnjutit 1,5 dl soppa till lunch. Igår efter op var det mest skräp med mig, mådde illa och hade kräkattacker vilket inte var någon angenäm upplevelse, minst sagt!

Sov dock gott på natten, mot förmodan.
Imorse blev vi väckta kl 6 utan pardon, sedan dags för dusch och frukost: 1,5 dl lättfil.
Därefter informationsfilm där dietisten Ida berättade allt om vad vi ska och inte ska äta den närmsta tiden. Vi hade också ett gruppsamtal med sköterska Laila om hur den närmaste tiden kan te sig.
Nu återstår bara att droppet ska ta slut, och ett utskrivningssamtal med läkaren. Sedan hem till mitt nya liv!

söndag 4 november 2012

Framme CSK

Nu på plats och inskriven på avd 72. Efter att ha rådgjort med kirurgen om att jag har besvär med magkatarrsont fortfarande, så beslöts att man ska göra en gastroskopi under narkos för att kolla så att det inte finns några sår. Ser allt bra ut så kör man operationen, annars måste jag skjuta på operationen :(.
Så håll tummarna att jag vaknar opererad!

På väg

Sonen hämtades av mina föräldrar igår eftermiddag, sedan hade maken och jag en stillsam trevlig filmkväll innan Hibiscrubdusch och sänggång. Lyckades somna trots oro maggropen.

Vaknade innan klockan ringde vid kvart över 4. Ny Hibiscrubdusch och frukost i form av kolhydratdrycken med citronsmak. Smakade ungefär som glukosbelastningen på MVC, då jag fick tipset att smaksätta med pressad citron.... Sockerchock med andra ord!

Packning av det nödvändiga. Kunde inte bestämma mig för laptop eller. iPad, så det blev bägge.
Annan förströelse: broderi samt Femina och Damernas Värld. Får se hur mycket jag orkar av det ena och andra, men vill ha valmöjligheter,

Kom iväg på utsatt tid kl 05.15.

På återhörande!



Dan före dan

Har inatt sovit otippat gott, slocknade på makens arm vid elva och vaknade av att sonen kom in och kröp ner mellan oss vid åttatiden. Låg och snusade på honom en lång stund och kände efter i kroppen hur sinnesstämningen var.

Kände mig ganska lugn konstigt nog.
Tänkte på julafton, att jag troligen lagom till jul kan äta fast föda igen. Föreställde mig den där lilla biten sill, den tunna skivan skinka och den lilla skeden gröt som troligen kommer att utgöra mitt julbord.

För ca 20 år sedan hade jag en kort period då jag hade gått på Viktväktarna i ett år samt tränat stenhårt på Friskis, och lyckats komma ner till ca 85 kg. När jag tittar på bilderna från den julen, så tycker jag verkligen att jag var smal och snygg.
Men jag minns också att jag inte kände mig sådan.
Jag kände mig inte särskilt mycket lyckligare, trots att jag hade kämpat mig ner 30 kilo.

För även om jag i spegeln kunde se förändringen, och känna det på kläderna, så var mitt inre lika tyngt av dåligt självförtroende och tvivel på mig själv.
Jag visste inte vem jag var eller var jag var på väg.
Jag drevs av en slags revanschlusta ("jag ska minsann visa dem"), men VEM det var jag skulle visa, eller VAD det var som skulle visas är jag inte riktigt säker på.
Dessutom var det en period av fullständig späkning: jag unnade mig ingen njutning utan var helt fokuserad på att nå målet.
Vad som väntade bortom målet hade jag ingen bra bild av.
Det är knappast förvånande att jag inte lyckade komma mål. Inte heller att jag under en period efteråt lade på mig alla de tappade kilona, plus ett antal nya.

Nu känner jag inte att jag ska bevisa något för någon.
Jag vet vem jag är och vart jag är på väg.
Dessutom har jag sällskap på vägen: min familj gör hela skillnaden mellan då och nu.

lördag 3 november 2012

Tidsfördriv

Två dagar kvar.
Nu handlar det mesta om att fördriva tiden.
Har tvättat i stort sett allt i klädväg för att kunna packa väskan imorgon.
Har införskaffat alla olika medikamenter som krävs innan, under och efter operationen.
Det är en hel del.


















Inatt var det stört omöjligt att sova. Vid pass halv fyra gav jag upp och gick och lade mig i bonussonens tomma säng och somnade i ren utmattning.

Dagen har fördrivits med familjen i Folkets Park som hade Halloweenbonanza.
Märker tyvärr att humöret är extremt svajigt och tålamodet fruktansvärt kort, vilket drabbar sonen.
Jag får dåligt samvete eftersom det känns som att jag borde vara extra kärleksfull och närvarande
(om något skulle  hända....)
men trots mina föresatser väcks irritationen vid minsta lilla, och blir så väldigt ledsen och skuldmedveten när jag fräser åt honom.

Det är för övrigt en av mina starkaste motivationer för att genomgå operationen: detta att kunna bli en bättre förälder.
Att kunna gå promenader tillsammans.
Kunna leka och busa.
Sitta på golvet och bygga Lego.

Det försöker jag ha som målbild när tvivlen sätter in.


fredag 2 november 2012

Utloggad


Nu har jag avvecklat mig från jobbet för ett  bra tag.
Kändes symboliskt att logga ut, släcka skrivbordslampan och ta mina grejer - när jag kommer tillbaka är det en ny tid som börjar.
En okänd tid.

För hur mycket man än kan surfa runt på forum, läsa andras inlägg i GBP-grupper på Facebook, kolla på andras upplagda föreochefterbilder så kommer man till en gräns.
Nu kan jag inte förbereda mig mer.
Nu har jag tagit del av alla berättelser.
Nu börjar min berättelse.

Jag har valt att vara helt öppen bland mina arbetskamrater om vad jag ska genomgå. Skälen till detta är många. Först och främst skattar mig lycklig att jag arbetar på en arbetsplats där jag kan vara ärlig och uppriktig om det mesta, i den förvissningen att jag inte kommer att mötas av misstro eller avståndstagande.

Men det handlar också till viss del om att jag vill bidra till att skingra mystiken kring gastric bypass-operationer. Jag vill inte behöva smussla och skämmas, jag vill kunna stå upp ärligt för mitt val.

Att jag dragits med övervikt i alla mina vuxna år är på ett sätt skamligt nog - jag vill bryta den cirkeln.

torsdag 1 november 2012

Konfirmation

Det rycker närmre.

Idag har jag ringt till Aleris och konfirmerat min op-tid på måndag. Den glättiga sjuksköterskan berömde min viktnedgång och önskade mig lycka till.

Mina arbetskamrater som inte kommer in till jobbet imorgon, på grund av halvdags arbetstidsförkortning, stannar till på mitt kontor idag för att önska lycka till. Alla ställer de frågan: Hur känns det?
Jag svarar lite på automatik. Jodå, läskigt med spännande. Overkligt.

Men egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska svara sanningsenligt. Eftersom jag känner mig liksom... avstängd?

Maken har stödsamtal med mig om kvällarna efter middagen.
Bemöter min oro med lugnande ord. Bekräftar att det inte är konstigt att pendla mellan dödsångest och lugn förväntan. Utan honom vete tusan om jag vågat gå den här vägen?
Efter tio år tillsammans känner han mig och mina mönster (monster?).
Han vet att inför allt som är stort och omvälvande i livet så reagerar jag våldsamt, måste liksom syna alla katastrofscenarier i sömmarna och föreställa mig DET VÄRSTA SOM KAN HÄNDA. Alltid.

Maken. Kärleken!